söndag 30 december 2012

MINNEN AV MIN MORMOR



Det här är ett fotografi av min mormor Gerda Hansson f. Sandberg. Hon dog när jag var fem år och jag har följaktligen inte många minnen av henne. Men en sak minns jag extra starkt. Det är hennes skicklighet att på fri hand klippa ut djur ur kartong. De pappdjuren var roliga leksaker, och ett minne som jag tagit med i en av mina historier. Det är nämligen så minnesfiske fungerar. Man stoppar in olika minnesbitar i fantasins stora mixer, skakar runt och ut kommer nästan sanna historier.

torsdag 20 december 2012

NÄRA DÖDEN

 
 
När jag gick i tredje klass i skolan hade jag en s.k. nära döden upplevelse. Den orsakades av att någon släppte ner en flintbummling i huvudet på mig. Jag upplevde både att jag stod bredvid och tittade på min egen livlösa kropp och att jag gick in i en tunnel av ljus. Det var oförklarliga upplevelser, som jag bar med mig i många år, tills de en dag mognade och blev till en berättelse. Den berättade jag för första gången på Teater Sagohuset i Lund, och någon i publiken kommenterade den med att det var en riktig skröna. Jag kom på mig själv med att känna mig rejält förolämpad, men så är det ofta för oss berättare. Det är ingen som tror oss när vi berättar sanningen.

tisdag 18 december 2012

MITT FÖRSTA BERÄTTARMINNE



I år är det 200 år sedan bröderna Grimm gav ut sin första samling av tyska folksagor. I min bokhylla har jag ett väl läst exemplar av bröderna Grimms sagor. I går kväll tog jag fram det och bläddrade lite förstrött. Då stötte jag på sagan om vargen och de sju killingarna, och plötsligt dök ett minne upp från det jag var liten. Det var nämligen den saga som min mor brukade berätta som godnattsaga  för mig, och jag mindes ännu rysningarna jag kände, när vargen försökte ta sig in till killingarna, när de var ensamma hemma. Han försökte inbilla dem att han var deras mamma. Till sist lyckades han och han åt upp alla killingarna utom en, som lyckades gömma sig i klockfordralet. Men sagan slutade gud ske lov lyckligt som sagor ska sluta. Killingarna befriades och vargen fick sitt straff. Om bara slutet är lyckligt kan man tydligen berätta vilka hemskheter som helst för  barn.

söndag 16 december 2012

FÖR 64 ÅR SEDAN

 
 
För 64 år sedan var jag en liten gosse, som precis hade börjat skolan. När bilden togs hade jag ingen aning om att jag hade dyslexi. Det visste man för övrigt inte vad det var på den tiden. Följden blev att det tog flera år innan någon upptäckte att jag inte kunde läsa. Min småskolefröken lurade jag kapitalt genom att lära mig texterna i läseboken utantill. Det var först i tredje klass, då vi fick en ny fröken, som det upptäcktes och jag lärde mig läskonsten hjälpligt. Hela min skoltid var det där med att läsa och skriva ganska motigt, men jag klarade mig ganska hjälpligt i skolan med hjälp av mitt goda minne. Den egenskapen har jag haft god nytta av hela livet inte minst som berättare. Jag känner förresten många berättare som liksom jag har haft problem med att läsa och skriva. Detta s.k. handikapp har alltså hos mig varit till stor hjälp för att utveckla mig till berättare. När jag nu fyllt 70 år och sitter och ser tillbaka på mitt liv så är det inte förutan att jag betraktar dyslexin som en tillgång.
 

tisdag 11 december 2012

ATT BERÄTTA HOS HELENA

 Helena Heyman
 
På Berättarklubbens kaféer i Landskrona har vi ofta besök av fantastiska berättare. Detta på grund av att vi själva besöker och medverkar i andra arrangörers verksamheter. I går var det äntligen tur att besöka Helena Heymans berättarkafé på Lunds stadsbibliotek. Helena  bidrar ofta med goda berättelser i Landskrona, och det har stått på önskelistan ett tag att besöka henne.
Kaféet håller till i Utsikten, en liten mysig lokal, och stämningen var god trots att snöovädret bidrog till att decimera antalet besökare. Det var bestämt jultema, men innehållet kom till stor del att handla om berättande och val av berättelser. Själv bidrog jag till exemplifieringen både med julhistorier, isbrytare och minnesfiske. Jag kände mig verkligen som en ambassadör för berättarkonsten och det fick mig att må rätt så bra.