onsdag 27 februari 2013

SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT FÖRSTÅ



I fem år har jag suttit i Berättarnätet Sveriges styrelse och jobbat för att muntligt berättande ska bli erkänt som en egen konstart. Det är det nämligen och dessutom en av de äldsta konstarterna av alla.
Det är varken litteratur eller teater utan en konst med sin egen särart. Som berättare förmedlar du nämligen din berättelse på ett alldeles eget sätt. Du är länken mellan berättelsen och lyssnaren och spelar på lyssnarens fantasi och inlevelseförmåga så att magi uppstår. Den som någon gång upplevt magin förstår vad jag menar. Det gör emellertid inte Kulturrådet, som definitivt inte tycks förstå det muntliga berättandets egenart. När kommer de att förstå?




torsdag 21 februari 2013

BERÄTTANDE RADARPAR



Enligt Nationalencyklopedin betyder radarpar ett par av spelare, som samspelar så bra att de verkar ha nästan telepatisk kontakt. Termen kommer egentligen från idrotten, men kan även användas i överförd bemärkelse. I går då Lasse Sjöberg och jag i var i Teckomatorp och berättade minnesfiskehistorier tillsammans, liksom varje gång vi kör den här typen av program, så slog det mig hur vältimade och samkörda vi är. Jag tror inte det är helt fel att använda termen radarpar om oss.

tisdag 19 februari 2013

EN RECENSION



När jag avslutat min berättarföreställning på Trelleborgs bibliotek i går kväll, frågade jag en dam vad hon tyckte om min föreställning. - Du är bättre än en ljudbok, sa hon, och jag tänkte att åter en gång har berättandet visat sin överlägsenhet över moderna tekniska medier. Jag önskar för berättarkonstens skull att allt fler ville komma fram till denna insikt.

fredag 15 februari 2013

SKRÄCKHISTORIER



På måndag ska jag till Trelleborgs bibliotek och berätta. Jag ska ge min föreställning "Skräck från fem världsdelar". Biblioteket ligger alldeles bredvid det gamla vattentornet, som spelar en viss roll i historien om Skitte-Erik. Det är den första av de historier jag kommer att berätta. I den historien finns det en flicka som hoppar av olycklig kärlek från just den lilla utsiktsbalkong, som man ser på bilden. Det känns lite kusligt att befinna sig så nära platsen för en av händelserna, när man berättar om den, även om det aldrig har inträffat i verligheten.

tisdag 12 februari 2013

RÄDDARE I NÖDEN

 
Så var det i går dags för vårens första berättarkafé i Landskrona. Det första på fjortonde året. Tänk vad tiden går!
Under dagen fick jag det ena sjukbeskedet efter det andra både från Berättarklubben och från andra trogna medverkande. Halsont, influensa, kräksjuka. Strax innan det var dags att börja stod jag ensam där med hyfsat mycket publik och beredde mig på att köra hela showen själv. Två timmars berättande.
Nå ja tänkte jag, det klarar jag, men ack så tråkigt och jobbigt. Då dyker de plötsligt upp, Johanna, Sara (bilden) och Christina, och tillsammans gör vi en show, som gör publiken helnöjd. Vilka fantastiska berättarkompisar man har!


lördag 2 februari 2013

HELGERÅN

 
Hörde för en stund sedan på radion att någon idiot stulit Jonas Högströms Selmastaty, som står på linjen i Landskrona. Den föreställer inte den traditionella sagotanten utan en ung energisk lärarinna, som ju Selma Lagerlöf var på den tiden, när hon skrev Gösta Berlings saga och bodde i staden. Hon och Landskrona har betytt mycket för varandra och det är just därför hon står staty på en plats, som hon älskade och besökte under sina dagliga promenader.
Först blev jag väldigt upprörd, men när jag lugnat mig lite så tänkte jag:- De kan ta ifrån oss statyn, men inte den fantastiska berättarskatt som hon  skänkt oss.