När jag var barn hade vi varje år en hushållsgris. Den inhandlades framåt vårkanten som kulting och göddes för att slaktas till jul. Grisen höll till i svinahuset, som var en liten del av vårt uthus. Där hade han det nog ganska bra, med matho och ett hörn med halm att sova i. Han kunde också gå utomhus i en kätte särskilt avsedd för detta ändamål. Alla våra grisar hette Oskar, och de numrerades på samma sätt som kungar, d.v.s. Oskar I, Oskar II o.s.v. Den som vuxit upp med en gris på detta sätt har lärt sig att grisar inte är grisiga utan tvärt om mycket renliga djur. Dessutom har man lärt sig betydelsen av ordet kelgris. Grisar är nämligen mycket trevliga och sällskapliga djur. Oskar måste naturligtvis vara med på ett hörn, när jag arbetar med Hököpinge blues.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar